Jag ägnar mig ibland åt empirisk forskning av viktiga samhällsföreteelser. En sådan, och som jag varje år gör en uppföljande studie på, är krabbfiske i gästhamnar! Jag menar alltså det krabbfiske som bedrivs från bryggor av barn och deras målsmän 🙂 Vilka resultat är det då jag ser undrar ni, och vilka slutsatser drar jag?

En solklar slutsats är att det är en överväldigande majoritet pappor som assisterar sina telningar. I bland till den grad att barnen protesterar! -”Pappa, nu kan väl vi få fiska lite också! Det var ju vi som fick krabbspöt av farmor!” Detta sagt av två små syskon, i Hunnebostrand med gråten i halsen, när pappan tagit över fiskeäventyret! Skandal!!!

Jag kan också konstatera att mammorna tagit sig in även på detta område. Kan det vara ett steg framåt för jämställdheten? För tidigt att uttala sig om, men jag lovar att följa upp det och ta med i kommande rapporter.

Nackdelen med mammornas intåg är också ett ökat säkerhetstänkande. Kanske lite väl mycket. Man kan inte fiska krabbor om man inte får gå närmare bryggkanten än 1meter!!! Krabbfiske är per definition att ligga på magen med halva kroppen utanför bryggan, så det så! Det är ju därför man som barn har dessa jätteflytvästar på sig på land! Mammor bör också vara mer intresserade av fisket i sig och lära sig mer om det grundläggande tänket. Det finns många taktiska och strategiska val som de små behöver vägledning i. Och NEJ mammor, man ska inte koka och äta dessa krabbor! De ska tillbaka i vattnet, för att nästa dag kunna fiskas upp igen! Fattar ni väl !!!

Resultatet från min krabbfiskeforskning från brygga kan sammanfattas som att:

* fler mammor har tagit sig in på detta ”pappiga” område än tidigare
* pappor måste i högre utsträckning låta sina barn vara delaktiga
* sluta med överdrivet säkerhetstänkande – låt barnen lära sig fiska krabbor på riktigt
*  mammor måste våga lägga tillbaka krabborna i spannen och inte överlåta det åt 3-4 åringar.