I dag fyller Linda Lindenau år och det ska firas genom att komma i håg en magisk kväll i vintras när hon berättade om sitt äventyr i Antarktis. Jag har ju haft förmånen att haft Linda som gästbloggare så läs gärna del 1 och  del 2.  Så här skrev jag efter den kvällen….

Det går inte att i text återge en berättelse, som så bygger på utstrålning, engagemang och massor med självironi och humor. Att få lyssna på denna berättelse tillsammans med över 130 tjejer som, liksom jag, bara ”sörplade” i sig inspiration, var i sig en upplevelse! Jag talar så klart om Linda Lindenaus föreläsning på Sjösportskolan i Göteborg den 19 mars.

För inte går det ju att förmedla småfnissandet hos oss, när hon berättade om hur hon tänkte när hon med två små barn och en kompis skulle segla till Kanarieöarna. – ”Svenska hamnar från Stockholm till Skåne, kan ju inte va så svårt? Och eftersom jag seglat till Åland, så kan väl Danmark inte heller va’ nåt större problem? Kiel-kanalen – ”nemas problemas” – har ju gjort Göta Kanal! När vi sen kommer fram till Medelhavet, är det väl bara att följa kusten och väl framme i Gibraltarsundet, kan man väl alltid kika ut lite på Atlanten – innan vi ger oss ut…..” Hon var borta i 13 månader!

Hur kan man beskriva känslan av att ”det där skulle nog jag också kunna fixa?” …… Ni fattar – det går inte!

Jag har alltid trott att dagens äventyrare inte har det så ”äventyrligt” jämfört med tidigare kollegor. De har sattelittelefoner, kläder i senaste hightech- teknik och i detta fallet säkert de senaste uppdateringen av sjökorten i ”GPS:en”. Där hade jag fel, om man så säger……… Ja, de hade både kortvåg och sattelittelefon, och säkert hade de funktionella kläder och annan utrustning, men sjökorten????!!!!!!

Tänk er en gammal atlas och sidan om Antarktis , lägg till anteckningar typ: senaste djupangivelserna kommer från S/Y ”nånting” och 1947!! I nästa vik är uppgifterna om ett grund från en båt som var där 1957!! (Jag som blev lite stissig innan vi uppdaterade våra sjökort förra året. Dom var 4 år gamla) Fast ”specialkort” fanns ju.

Dessa handritade skisser över vikar, hamnar etc fanns det tydligen väldigt många av. Under många år har har man kopierat och lagt till egna kommentarer. Linda berättade att på skissen över en vik stod: Never again! Här fanns också anteckningar om djup, bra stenar att förtöja vid och eventuella pingvins-, valross- eller sälkolonier. Och det viktigaste kanske av allt! Var kojorna med nödmat fanns…. Inte heller detta går att skriva om, så att ni förstå hur Linda berättade det – som om att det inte egentligen var några problem.

En sak som jag ändå kanske kan beskriva är Lindas fascination av pingviner. Kanske för att jag själv också är galet förtjust i dom. När föreläsningen var slut sa jag till min kompis R att vi hade lärt oss mer om pingviner än om segling. Å det var på intet sätt ett beklagande! Nu var det ju inte riktigt så, men mycket pingviner var det! Det finns en regel att på Antarktis får man inte befinna sig närmare djur än 5 meter. Så det blev lite problem för Linda när en liten pingvin började att ‘promenera” emot henne. Så trots att hon backade så krympte avståndet! Hur nära kom den, kanske ni undrar? Säger jag inte, vill inte skvallra….

Efter att ha lyssnat, och fnissat ett par timmar så var det ju bara att åka hem, föreslå att Quinna Ombord kör nästa Tjejeskader till Antarktis och somna fullt övertygad om att man nog skulle kunna….. Men att det ändå kanske är smart att börja med Danmark och Kielkanalen. Vilket ju inte borde vara något som helst problem! Jag och C bodde 3 nätter på vandrarhemmet vid Bergs slussar för några år sen, så jag har ju sett hur man gör!

… undrar förresten om det krävs tillstånd till att ha pingviner som husdjur……

Här är del 2 i Lindas berättelse:

FANTASI OCH SUNT FÖRNUFT – OCH LINOR OCH SILVERTEJP!

”Jag hade tagit med en massa god mat till min första kväll i båten men jag var alldeles för uppjagad för att kunna äta. Till min bristande matlust bidrog den konstiga lukten i båten. Det är möjligt att det luktade även när vi hämtade båten men då var jag inte heller vid mina sinnens fulla bruk, fast besluten som jag var att genomföra ett projekt som översteg min horisont. Hur som helst, på kvällen ankrad vid Älgö, blev lukten besvärande. Jag tände ljus och försökte ha det riktigt mysigt men lukten steg mig åt huvudet. På natten sov jag med en trasa över ansiktet för det var plågsamt att andas in luften i ruffen.

På lördagen fortsatte jag min färd men utan gastar som kunde styra när jag skulle hissa seglen. Efter att ha misslyckats några gånger med att få båten att stanna i vindögat tillräckligt länge för att jag skulle få upp storseglet grävde jag fram några linor och band fast rodret. Det gick något bättre men jag fick jogga upp och ner många gånger innan seglet var uppe. Under dagen blåste det upp och vinden vred emot. Jag tog ner seglen och puttrade på mot den ökande vinden med den lilla utombordaren tills farten var nere i mindre än en knop. Då hade jag hunnit till Dalarö och bestämde mig för att gå in dit och vänta på bättre vindar. Även den tilläggningen i 12 msek gick på adrenalin.

Jag gick till macken och berättade om den konstiga lukten i båten och en båtkunnig människa följde med mig ner för att lukta. Han lokaliserade genast källan, hela kölsvinet var fullt av bensin! Hur det kommit dit vet jag inte men nu skvalpade det runt ett par liter bensin innanför den lilla bruna lucka jag inte kommit mig för att öppna. Mackkillen ringde brandkåren som kom rusande med slangar och allehanda saneringsgrunkor. Jag blev strängt tillsagd att hålla mig på rejält avstånd och avstod från att argumentera om att det knappast kunde vara så farligt eftersom jag hade eldat ljus i båten föregående kväll.

Detta har jag funderat över efteråt, var det med ett nödrop jag överlevde den kvällen? Riskbedömning är både viktigt och intressant och jag vill verkligen inte framstå som någon aningslös dumskalle, men det gick ju bra, eller hur? Var går den där lagoma gränsen mellan riskmedvetande och försiktighet på den ena sidan och glad entusiasm på den andra? Det har ju runnit mycket vatten under mina kölar sedan dess och jag har haft anledning att ställa mig samma fråga många gånger. Om man ska ge sig ut på havet med sina barn ska man förstås veta vad man gör och vara förberedd. Men hur förberedd? Jag kan ju inte gärna vänta med att ge mig av tills jag kan och vet allt, då lär det inte bli någon segling.

Det jag skulle vilja förmedla med denna historia är just lite glad entusiasm. Väldigt många situationer kan man faktiskt reda upp med lite fantasi och sunt förnuft (och linor och silvertejp) och man behöver inte vara så rädd att hitta på saker. Det är fullt möjligt att slå ihjäl sig eller bli ihjälslagen i hemmet också.”

Jag har bett några av mina förebilder inom segling – både män och kvinnor – att ”gästblogga” hos mig. Flera av dom har egna, utmärkta, bloggar, men jag ville ge dom ett särskilt tema. Temat är – hur man går från att ”åka” båt till att segla, eller – hur man går från att vara en passagerare till att vara aktiv och delaktig själv. Att det blev just det temat beror ju så klart på att jag är på den resan själv…. att vilja och våga lite till……

Det finns många olika sätt att tolka detta på, och det ska bli spännande att läsa deras erfarenheter och tankar.

Tidigare gäster har varit Åke Fredriksson , Stina Lönn och Niklas Krantz. Nu är det dags för Linda Lindenau. Läs mer om Linda på Ta rodret, kvinna! Tänkbart och varför inte segla med henne och Mamma Mia Crusing i Grekland. Sen måste ni så klart läsa om hennes segling tillsammans med Milo Dahlman i Antarktis.

[slideshow]

FANTASI OCH SUNT FÖRNUFT – OCH LINOR OCH SILVERTEJP!

”Tänk vad barnafödande kan göra med en kvinna! Det var med barnen det började. De var åtta och tio år, jag hade skilt mig, och som många ensamstående mammor hade jag en begränsad budget. Men inte skulle barnen behöva lida för mitt äktenskapliga misslyckande! Nej, de skulle få underbara, rika somrar med sol och allehanda äventyr, de skulle få gå på slingrande upptäcktsfärd på öarna i skärgården, plocka bär, jaga fjärilar och doppa tårna i vattnet medan jag satt under ett parasoll och övervakade det hela och återupprättade mitt tilltufsade modersego. Några turer med skärgårdsbåt senare (minns ni hur mycket packning det blev när barnen var små: tält, sovsäckar, favoritkuddar, gosedjur, kläder och reservkläder, leksaker, mat och vatten för ett par dagar, husgeråd, kvällsböcker osv) stod det klart för mig att jag behövde antingen en bärare eller en båt. Min självklara tanke var att jag kunde få bådadera genom att skaffa en karl som hade båt. Tanken att jag själv kunde äga båt föll mig aldrig in, det enda sättet jag kunde komma på att få tillgång till en båt var genom att träffa en karl. Men karlen med båten lät sig tyvärr inte skaffas och jag såg framför mig hur barnen som vuxna skulle titta anklagande på mig och säga: Mamma, tänk vilka underbara soliga somrar i skärgården vi skulle ha haft om inte du varit en sådan mes!

Ibland har jag funderat över hur långt jag skulle vara beredd att gå för att skydda mina barn ifrån hotande faror. När barnens väl och ve står i fokus kan man övervinna många rädslor! Hade det inte varit för dem hade jag nog suttit kvar på land och väntat på skepparen fortfarande. Men nu tog jag mig alltså samman, rådgjorde med en granne och började leta efter en Stortriss. Kort därefter dök Evelina upp på Lidingö, en Stortriss MkII för 9500 kronor. Barnen och jag lånade flytvästar och sjökort av grannen, tog bussen till hamnen, fick en kort genomgång av hur man startar motorn, släppte förtöjningarna och styrde in mot Stockholm. Den första känslan var berusande, vi grejade det! Jag hade seglat med min bror som tonåring tjugo år tidigare och jag mindes tillräckligt för att få båten att röra sig dit jag ville och barnen styrde och lyssnade på Karlsson på taket.

Utanför Sundsvall där jag lärde mig segla finns två öar, en stor och en liten. Där visste man alltid var man befann sig, det var aldrig några problem. När jag plötsligt hade en låg bro framför stäven som jag inte skulle komma under insåg jag att här ställdes högre krav på navigationen. Det skulle inte finnas någon bro längs den väg som grannen stakat ut åt mig men här var den likafullt. Som tur var svarade grannen i telefonen och kunde ge mig några tips om hur jag skulle lokalisera mig i sjökortet och svänga åt rätt håll.

Barnen skulle tillbringa helgen med sin pappa och på en brygga i Saltsjöbaden stod han och väntade på dem. Jag grejade en första tilläggning utan missöden och fortsatte stolt ensam vidare. Grannen hade rekommenderat Älgö (??) som övernattningshamn och framemot klockan 21 på fredagskvällen gled jag in i viken. Där möttes jag av omsorgsfullt båtklädda klippor och ett pärlband av sittbrunnar med efter-god-middag-lata helgfirare som alla glatt vände blickarna åt mitt håll. Jag hade aldrig ankrat tidigare. Det hade min bror gjort. Om vi någonsin ankrade förresten. Jag kan dock inte minnas att jag var särskilt rädd. Jag tror att jag hade passerat något slags gräns där jag slutat känna på vanligt vis och i stället gått in i ett paniktillstånd där hjärtat dunkade och adrenalinet pumpade och hjärnan arbetade på högvarv. Jag band fast änden på ankarlinan i aktern, styrde rakt mot den enda kvarvarande, skitbranta klippan, kastade i ankaret, joggade fram till fören, tog förtampen och kastade mig som en tok upp på bergväggen. En Stortriss väger ju inte så mycket så det är ganska lätt att stoppa upp överskottsfarten, tack och lov”.

Missa inte fortsättningen på Lindas berättelse….

Jag har bett några av mina förebilder inom segling – både män och kvinnor – att ”gästblogga” hos mig. Flera av dom har egna, utmärkta, bloggar, men jag ville ge dom ett särskilt tema. Temat är – hur man går från att ”åka” båt till att segla, eller – hur man går från att vara en passagerare till att vara aktiv och delaktig själv. Att det blev just det temat beror ju så klart på att jag är på den resan själv…. att vilja och våga lite till……

Det finns många olika sätt att tolka detta på, och det ska bli spännande att läsa deras erfarenheter och tankar. Först ut var Åke Fredriksson

En kvinnlig förebild är Stina Lönn som började segla  lite optimistjolle som liten på kollo, hyrde Maxibåtar under några somrar med kompisar. Sedan tog andra intressen över. Är sedan två år räddningsman på SSRS, och kände att hon bara måste börja segla igen. På två år tog hon VHF-cert, förarbevis, kustskepparen och seglingsintyg 3. Seglar så fort hon får tillfälle med kompisar men har ingen egen båt och skulle vilja segla mycket mer.

Är sedan -98 sjukvårdare i Försvaret, först flygvapnet och sedan Hemvärnet. Sjukvårdsgruppchef sedan -07. Har mycket sjukvårdsansvar på SSRS. Utbildar i HLR/första hjälpen sedan 2000. Arbetar som optiker sedan många år men skulle vilja kunna livnära sig mer på utbildning och sjukvård.

Kaos eller äventyr?

”Det lutar rejält på kryssen. Jag trycker upp en fot i sidan på sittbrunnen och håller hårt i ratten. Det är varmt men vinden och de salta duscharna tvingar på mig seglarjackan. Den 42 fot långa och 10 ton tunga båten klyver vattnet i kaskader som väller över fördäck och fortsätter ned på oss i sittbrunnen. Plötsligt lossar schackeln i stormfockens masthorn och en massa segelduk smattrar fritt i den hårda vinden. Två av gastarna krokar in sig på säkerhetslinan och kravlar upp på fördäck och får slåss en bra stund med det motstridiga seglet innan de får ned det i ruffen. Med förseglet borta blir båten ordentligt lovgirig och än mer tungstyrd. Det skulle kunna vara ett kaos men istället upplever jag en euforisk känsla av att vara mitt i den rytande naturen och ändå behärska det.

Ett kaos eller äventyr – jag väljer själv hur jag upplever det. Man kan segla i vackert väder inomskärs tillsammans med andra som tar ansvar och man känner sig trygg. Att glida fram i en slör en härlig sommardag och se en vacker skärgård svepa förbi är fantastiskt. Att njuta av sin båt i hamn och bara bryggsegla är semester. Men det man minns är oftast det där ovädret som ingen hade räknat med, när hunden trilla i sjön, när man hamnade mitt i ett race eller kanske den där allra första ensamseglingen. Visst känns det jobbigt när man är mitt i det, men efteråt blir det oftast roliga minnen. Starka minnen över oväntade händelser som ändå gick bra för att man helt enkelt klarar mycket mer än man tror.

För två år sedan satt jag och några vänner i marinan och tittade på det sjudande båtlivet. Mina ögon fastnade på en medelstor segelbåt som lämnade hamnen. Ensam ombord var en kvinna som tryggt och vant styrde ut båten och satte kurs mot havet. Hon såg så stolt och rakryggad ut. Jag följde henne med blicken tills hon försvann bakom en udde och då lovade jag mig själv – det där ska jag också göra. Jag är inte där än men på god väg.”

Stina Lönn