Lovis och Otto – Sveriges yngsta världsomseglare…

12162043974_dc93f58f1f_o

Världsomseglaren  Linda Hammarberg på S/Y Mary af Rövarhamn, och hennes familj har fått flera utmärkelser, t ex

  • Sveriges äventyrligaste familj
  • Sveriges bästa reseblogg 2012
  • Sveriges största reseblogg 2013

Så gissa om jag är glad att hon vill gästblogga hos mig, igen. Se hennes tidigare inlägg här. Nu har de inte bara lyckats segla jorden runt – på riktigt – utan Lovis och Otto har också blivit Sveriges yngsta världsomseglare! Se mer bilder från S/Y Mary:s äventyr på Flickr.

Lindas inlägg handlar om hur det är att vara mamma – och barn – ombord, och visst skiljer det sig lite från våra farvatten och helgseglingar…

”Jag skriver det här till havs. Ombord på segelbåten Mary af Rövarhamn. På väg från Djälvulsön utanför Franska Guyana, till Martinique i Karibien. Sent igår kväll korsade vi den väg vi seglade västerut för tre år sedan. Cirkeln är sluten, vi har seglat jorden runt. Det är min första morgon som världsomseglare. Vi seglar bidevind, sjön sköljer över däck och stänker in över sittbrunnen. Vi har ingen sprayhood, så jag nöjer mig med att titta ut då och då.

Jag sitter vid navigationsbordet. Min sjuåriga dotter vrider sig i kojen bredvid, hon vaknar snart. I förpiken sover hennes lillebror Otto. Han sover fortfarande djupt, trots att båten stampar så att han nästan lyfter från madrassen. En gång tittade han yrvaket ut från sin koj och berättade att han vaknade av att han slog rumpan i taket. Han log med hela ansiktet, tyckte det var roligt.

12334104105_58cd250614_o

Vi möts ibland av oförstående. Hur är det över huvudtaget möjligt att segla omkring ute på haven med små barn? Och varför? De kan liksom inte förstå. När de tänker på hur de själva bävar för helgens tre timmar långa båttur över fjärden. Så nu när Ewa har bett mig skriva ett inlägg här på hennes fina blogg, så tänkte jag att jag skulle ta tillfället i akt att försöka förklara.

12333271094_606771a799_o

Många pratar om de svenska skärgårdarna som världen bästa seglingsvatten. Med sitt platta vatten och sina fina naturhamnar. Och visst är det vackert, men avslappnat är det inte. Inte med barn. Överallt finns grynnor, prickar och andra båtar att väja för. Det ska skotas, trimmas, gippas och slås. Och flyttas från än den ena sidan till den andra. Och barnen, ja de ska varken synas eller höras. Bara sitta stilla och kräkas snällt i hinken. Snart är ni framme, snart är det över.

12334795114_81ac1ebb16_o

Ni styr in i den trånga hamnen, hittar en öppning och närmar er försiktigt. Grannen står motvilligt på däck, måste ju skydda sin perfekta fernissa. Kapten blir stressad, skriker ut order. Lillan måste kissa, och mobiltelefonen ringer. Men du måste hoppa. Nu, nu. För helvete. Hoppa. Ja, det tror sjutton att många tycker det bästa med att segla är att komma i hamn. När ungarna leker i land, och man kan pusta ut med en öl i handen. Jag överdriver kanske. Men visst var seglingen bättre förr. Innan barnen.

Jag blir alltid lite nervös när vi närmar oss land. På havet är det annorlunda. Där finns inga sjömärken att oroa sig för, nästan inga båtar och ingenstans att gå på grund. Vi seglar på samma bog så länge det går, ibland i flera veckor. Kroppen vänjer sig vid båtens rörelser. Båten styr sig själv. Vi justerar en grad eller två, varannan dag eller så. Det låter kanske långtråkigt. Och jo, det finns det många som tycker. De som inte har barn.

Långt här ute på havet, är den enda plats där jag faktiskt känner att jag räcker till som förälder. Långt från alla de intryck, frestelser och distraktionsmoment som land för med sig. Vi fiskar och fikar. Varvar skolarbete med timmar av legobygge. Tar hand om båten, oss själva och varandra. Pratar, och lyssnar. Pusslar och pysslar. Läser böcker, och slumrar en stund när andan faller på. Här ute finns inget som stör, här kan vi ta dagarna som de kommer, och njuter av tiden tillsammans.

12332412044_0c99801745_o

Ok, visst händer det att vädret ställer till det, och det är klart att det kan vara nervöst att angöra en främmande hamn. Och hur ljuvligt är det inte att kasta ankar i en stilla lagun efter veckor till havs. Ändå är det tiden här ute, dessa långa dagar av ostörd närvaro med mina barn som jag värdesätter mer än något annat på den här resan. Som jag tror jag kommer sakna allra mest nu när vi snart styr hemåt igen.”

12313701423_2ef3f82dcb_o

Gästbloggare – Elisabeth Stensby – Del 1

Under våren har jag haft ett antal personer som gästbloggare, och nu är det dags igen. Denna gången är det Elisabeth Stensby – följ henne på en lisa i livet. De närmsta veckorna vet jag att hon kommer att skriva mycket om segling och båtliv. Det kommer säkert också att handla mycket om hur man förvandlar en liten valp till en riktig ”skeppshund”. De ska nämligen vara ute i Bohuslän i fem veckor och tar därmed över ”bevakningen” från oss ;) Elisabeth är också aktuell i ett stort reportage i ”Praktiskt Båtägarskap” läs mer här. Vi pratar ytterligare en kvinnlig förebild!!
Kom igen tjejer!
Maken är uppvuxen med båtar och segling till skillnad från mig som kommer från en uppväxt där vi hade eget flygplan istället men alla har vi våra olika intressen. Numera är det segling och båtliv som gäller även för mig. Första gången jag skulle ut och segla skulle jag och maken följa med hans föräldrar ut och även övernatta. Det var en vacker dag runt midsommar så tyvärr slutade det med att vi var tvungna att ta oss hem igen eftersom min gräsallergi slog till med full kraft. Minnet av seglingen har försvunnit och det är först nyligen som jag kommit på att det var mitt första riktiga möte med seglingen. Uppenbarligen verkar jag ha förträngt det hela.
Segling fanns ändå alltid med i periferin och det var framförallt makens intresse samt svärföräldrarnas Trio 80 som var orsak (!) till det. Några gånger om året blev det en segeltur men det var ungefär så mycket som hanns med. Vid dessa tillfällen gjorde jag som jag blev tillsagd men behövde sällan göra något alls, det fanns alltid minst två till i båten som visste vad som skulle göras så jag gled liksom bara med. Sen blev det dags på riktigt. Vi förberedde det hela mycket väl. Alla mat var färdiglagad och fryst (fanns bara kylfack som kyldes med is ombord) och alla kläder noggrant planerade och packade. För första gången skulle vår familj semestersegla i fem dagar. Familjen bestod då av maken och mig samt våra tre döttrar i åldrarna 4, 7 och 8 år. Båten vi skulle tillbringa fem dagar i och segla med var svärföräldrarnas.
 Med Scopoderm bakom örat bar det iväg. Gluppö, Kalvö, Ramsö och Bissen (Resö) i strålande väder och jag och barnen blev sålda på livet på sjön. I ytterligare några år sov vi på bord och stuvade i lånad båt tills vi kände att det faktiskt var dags för egen. Maken stod för seglandet och manövreringen och jag var ruffhäxa, hoppilandkalle och såg till att barnen hade det bra, ja sen gjorde jag ju allt maken sade så klart :) som hade med seglingen att göra. I början var det många termer att lära sig. Skota, hissa, knap, biddevind, läns mm mm. Tänk vad mycket bättre det hade varit om jag redan då hade greppat rorkulten. 8 meter båt hade varit så mycket lättare att lära sig med än de 12 som vi har idag.
Efter svärföräldrarnas Trio 80 har vi tagit oss via Comfort 30 och Maxi 95 till den vi har idag. En Jeanneau 36.2
Det dröjde nämligen nio år innan jag faktiskt kom på att även jag skulle kunna ta ut båten själv. Kanske inte i kuling och ”bonkekryss” men ändå. 2008 bestämde jag mig för att det fick vara nog. Nu ville jag också kunna. Maken fick släppa ratten och ge plats för mig och det gjorde han gladeligen. Han har varit mitt allra störst stöd. Att ta över som skeppare har varit på gott och ont kan man säga, för i takt med att jag har lärt mig mer har jag också blivit mer medveten om vad som skulle kunna hända och gå fel. När jag bara åkte med behövde jag inte bekymra mig alls men för mig med kontrollbehov från början var kunskapen det nu innebar inte alltid bra. Helst skulle jag i varje situation vilja veta vilka tre-fyra olika reservplaner det finns för varje moment. När jag sen ändå gav mig ut själv första gången var jag tvungen att sansa mig. Plötsligt skulle jag fatta besluten… Och det gick ju bra. Även om första gången bara handlade om att lägga loss, puttra ur hamnen och sedan lägga oss på svaj för att bada från båten. (Fortsättning följer…)

… gästbloggare – Åke Fredriksson…

Jag har under våren bett några av mina förebilder inom segling – män och kvinnor – att ”gästblogga” hos mig. Flera av dom har egna, utmärkta, bloggar, men jag ville ge dom ett särskilt tema att skriva om, ett som var viktigt för mig! Temat var- hur man går från att ”åka” båt till att segla, eller – hur man går från att vara en passagerare till att vara aktiv och delaktig själv. Det finns många olika sätt att tolka detta på, och det var spännande att läsa deras erfarenheter och tankar.

Att det blev just det temat beror ju så klart på att jag är på den resan själv…. att vilja och våga lite till… bara lite till…..

Först ut var Åke Fredriksson, välkänd seglare och bloggare på Fredriksson. Jag tycker så mycket om vad han skrev så jag vill dela med mig av det en gång till

Små båtar och stora äventyr

”När jag var tolv år såg jag en annons i en tidning. Jag minns inte vad annonsen handlade om men på bilden var det en GKSS-eka på kryss och fint målat i den svarta bottenfärgen stod det i vita bokstäver ”HEJ”. Då bestämde jag mig, en sån båt vill jag ha.

Och en sån båt köpte vi. Drygt 20 år senare när vi blev husägare på västra Tjörn med nyfödd dotter och med några hundra meter ner till den lilla hamnen. GKSS-eka nummer 150, fernissad, blank och fin. Att bo vid havet utan båt fanns inte på kartan. Så mitt seglarliv började sent. Båtintresset däremot började tidigt, jag läste varenda båttidning, kunde varenda segelbåt i tonåren, kände igen alla segelmärken. Visste allt om kryss, läns, bidevind, slör, lårings halsar, skota och falla. Däremot kunde jag inte segla. Min enda erfarenhet, i stort sett, var en dryg semestervecka i en hyrd F18 med goda vänner där en kunde segla. Jag kunde bara åka båt.

Så den första turen i ekan en spegelblank morgon glömmer jag aldrig. Ensam puttrade jag fram och tillbaka till Kyrkesund och kände att det här är mitt land, det här är mitt hav.

Under några korta år tog jag igen allt det jag hade missat under tonåren när många kompisar seglade stjärnbåt, J10 och Finnjolle. GKSS-ekan byttes snart till en Andunge och jag seglade Tjörn Runt med blygsam placering och var med i tisdagsseglingarna i Skärhamn. Andungen byttes till en H-båt med ännu flera blygsamma placeringar i Tjörn Runt. H-båten byttes till en nyare H-båt som fick heta AnnaConda och jag började kappsegla på allvar tillsammans med en långhårig yngling, Johnie Berntsson och hans pappa Börje i grannhuset. Kappseglingarna blev mer och mer intensiva. Johnie styrde, Börje och jag hängde och magarna blev som tvättbrädor. Ett fjärran minne idag. Lyscupen, Smögen Race, Lysekil Race, SM, NM och VM i H-båt. Och vi började placera oss, till och med vinna och blev omskrivna i pressen. Vi sopade hem serien i Skärhamn och som kronan på verket blev vi totaltrea i Tjörn Runt. Efter Collberg och en 707. Då klev jag av, kappseglandet hade tagit för mycket av familjelivet.

Seglandet tog andra former och jag fick vara med på större båtar och längre seglingar. Seglade över till England med en av mina bästa vänner i en Facil 35, i Medelhavet i en Malö 38, runt svenska kusten i en Malö 39 och från St Martin till Miami i en Swan 65, ett skepp. Blue Magic som ägdes av Fred Andersson och Marcus Wallenberg. Och förmånen att få jobba med segling i flera år i Whitbread och Volvo Ocean Race, göra filmer för Intrum Justitia,Team EF, Assa Abloy och Nautor Challenge.

Det har satt sina spår. Ett behov att skriva och berätta om det som seglingen har gett mig.

Men apropå GKSS-ekan, själva äventyret blir inte större bara för att båtarna växer. Ju mindre båtar desto större äventyr tror jag. Nu seglar jag Folkbåt. Och Snipe.

Skepp ohoj.”

Får man ha pingviner som husdjur…

I dag fyller Linda Lindenau år och det ska firas genom att komma i håg en magisk kväll i vintras när hon berättade om sitt äventyr i Antarktis. Jag har ju haft förmånen att haft Linda som gästbloggare så läs gärna del 1 och  del 2.  Så här skrev jag efter den kvällen….

Det går inte att i text återge en berättelse, som så bygger på utstrålning, engagemang och massor med självironi och humor. Att få lyssna på denna berättelse tillsammans med över 130 tjejer som, liksom jag, bara ”sörplade” i sig inspiration, var i sig en upplevelse! Jag talar så klart om Linda Lindenaus föreläsning på Sjösportskolan i Göteborg den 19 mars.

För inte går det ju att förmedla småfnissandet hos oss, när hon berättade om hur hon tänkte när hon med två små barn och en kompis skulle segla till Kanarieöarna. – ”Svenska hamnar från Stockholm till Skåne, kan ju inte va så svårt? Och eftersom jag seglat till Åland, så kan väl Danmark inte heller va’ nåt större problem? Kiel-kanalen – ”nemas problemas” – har ju gjort Göta Kanal! När vi sen kommer fram till Medelhavet, är det väl bara att följa kusten och väl framme i Gibraltarsundet, kan man väl alltid kika ut lite på Atlanten – innan vi ger oss ut…..” Hon var borta i 13 månader!

Hur kan man beskriva känslan av att ”det där skulle nog jag också kunna fixa?” …… Ni fattar – det går inte!

Jag har alltid trott att dagens äventyrare inte har det så ”äventyrligt” jämfört med tidigare kollegor. De har sattelittelefoner, kläder i senaste hightech- teknik och i detta fallet säkert de senaste uppdateringen av sjökorten i ”GPS:en”. Där hade jag fel, om man så säger……… Ja, de hade både kortvåg och sattelittelefon, och säkert hade de funktionella kläder och annan utrustning, men sjökorten????!!!!!!

Tänk er en gammal atlas och sidan om Antarktis , lägg till anteckningar typ: senaste djupangivelserna kommer från S/Y ”nånting” och 1947!! I nästa vik är uppgifterna om ett grund från en båt som var där 1957!! (Jag som blev lite stissig innan vi uppdaterade våra sjökort förra året. Dom var 4 år gamla) Fast ”specialkort” fanns ju.

Dessa handritade skisser över vikar, hamnar etc fanns det tydligen väldigt många av. Under många år har har man kopierat och lagt till egna kommentarer. Linda berättade att på skissen över en vik stod: Never again! Här fanns också anteckningar om djup, bra stenar att förtöja vid och eventuella pingvins-, valross- eller sälkolonier. Och det viktigaste kanske av allt! Var kojorna med nödmat fanns…. Inte heller detta går att skriva om, så att ni förstå hur Linda berättade det – som om att det inte egentligen var några problem.

En sak som jag ändå kanske kan beskriva är Lindas fascination av pingviner. Kanske för att jag själv också är galet förtjust i dom. När föreläsningen var slut sa jag till min kompis R att vi hade lärt oss mer om pingviner än om segling. Å det var på intet sätt ett beklagande! Nu var det ju inte riktigt så, men mycket pingviner var det! Det finns en regel att på Antarktis får man inte befinna sig närmare djur än 5 meter. Så det blev lite problem för Linda när en liten pingvin började att ‘promenera” emot henne. Så trots att hon backade så krympte avståndet! Hur nära kom den, kanske ni undrar? Säger jag inte, vill inte skvallra….

Efter att ha lyssnat, och fnissat ett par timmar så var det ju bara att åka hem, föreslå att Quinna Ombord kör nästa Tjejeskader till Antarktis och somna fullt övertygad om att man nog skulle kunna….. Men att det ändå kanske är smart att börja med Danmark och Kielkanalen. Vilket ju inte borde vara något som helst problem! Jag och C bodde 3 nätter på vandrarhemmet vid Bergs slussar för några år sen, så jag har ju sett hur man gör!

… undrar förresten om det krävs tillstånd till att ha pingviner som husdjur……

Mary af Rövarhamn har klarat Panamakanalen…

… men gissa om dom hade problem! Läs mer här. Det känns därför som att det är dags för en ”återvinnning” av Linda Hammarbergs gästbloggande här. Linda är tillsammans med man och två små barn ute på en långsegling på S/Y Mary af Rövarhamn. Den 1 augusti 2010 kastade dom loss för att ge sig av på sina livs äventyr. Barnen ville gärna segla till Söderhavet och Kurrekurreduttön, som Pippi. Så Tabaraöarna utanför Papua Nya Guinea, som antas vara Astrid Lindgrens förlaga till Kurrekurreduttön, blir målet för resan. Exakt vilken väg dom tar dit eller hem får framtiden utvisa. Men räcker tid och pengar till blir det kanske en extra runda på Stilla Havet innan dom fortsätter sin resa runt jorden. Följ deras äventyr på  http://symary.com/ som förövrigt utågs till en av Sveriges bästa resebloggar förra året. Samma år som familjen kom på andra plats – som Sveriges äventyrligaste familj. Linda kan ni också följa på Twitter – @symary. Se fler av deras fantastiska bilder här
 

Året var 1999. Ludvig var ute och långseglade med Ava, en sex meter lång Havsfidra döpt efter Ava Gardner – för hennes runda formers skull. Den lilla plastbåten rullade som gummianka ovanpå varje liten våg, och på Kanarieöarna gav kompisen slutligen upp. Knappast läge att ge sig av över Atlanten i en så liten båt med oprövad besättning, tänkte Ludvig och satte kursen norrut igen. Med ombord fick han en glad tysk, men inte heller han trivdes med Avas sätt att föra sig. Och så var Ludvig övergiven igen.

Jag minns hur han lockade med soligt Medelhav och soft kanalliv. Jag hade inte annat än behaglig skärgårdssegling i bagaget, men var inte sen att tacka nej till ett äventyr. Det här var min chans att testa om den gemensamma långseglardrömmen var något att spinna vidare på. Och sommarlovet låg runt hörnet.

Jag hann inte mer än landa på Porto Santo, norr om Madeira, förrän Ludvig la fram den nya rutten. ”Jag har funderat en del. Jag tror det är bättre om vi seglar hem via Azorerna istället” Varpå jag undrade ”Azorerna, var ligger det?” Det var svårt att förstå för en landkrabba som mig hur bästa vägen hem till Sverige kunde gå via några avlägsna öar mitt ute i Atlanten. Men kör till, man måste väl lita på sin kapten. 

Och iväg bar det, med stäven riktad mot Canada! Vill minnas att allt var toppen, en halvtimma eller så. Sedan började helvetet. Vände ut och in på mig själv i dagarna tre. Och migrän på det. Trodde jag skulle dö. Ville dö. Fruktansvärt. ”Där gick den drömmen i stöten”, gnydde jag från min horisontala position på kojen, granne med spyhinken. Vilket elände.

Men så hände det något på den fjärde dagen. Sakta återvände jag från vad som dittills varit mitt livs värsta upplevelse (idag vet jag att en förlossning är värre). Jag hade överlevt de tre dagar det brukar ta att programmera om människans balanssystem. Och efter totalt sex dygn till sjöss angjorde vi São Miguel på Azorerna. Vilken känsla. Vilken bragd. Stolt som en tupp.

Nästa gång vi skulle kasta loss var det bara för att ta det lilla skuttet över till grannön Faial, 150 sjömil. Men vindar och strömmar ville utsätta mig för ännu en prövning. Framför oss låg fyra dagar i hårt väder, rakt i näsan. Ett evigt kryssande fram och tillbaka i hård sjö. Ännu ett inferno. Stackars Ludvig. Han var så trött att han hallucinerade. Och jag var återigen helt utslagen; piggnade till lagom till tilläggningen.

Men skam den som ger sig. Några veckor senare var det dags igen. Den här gången med engelska kanalen som mål. Och nu gick det bättre. Tredje gången gillt. Sjösjuk, absolut. Men inte riktigt lika illa. Hanterbart. Kanske för att jag innerst inne kände mig lite tryggare med båten. Kanske för att jag hade lärt mig att förutse hennes yviga rörelser. Än en gång gav sjösjukan helt vika efter tre dygn. Och den här gången väntade tio härliga dygn till sjöss, innan vi angjorde Brest på Frankrikes nordvästspets. Payback time! Och jag föll pladask. Blev förälskad. Ville köpa större båt och segla jorden runt. En bekväm tung båt dock, som går igenom vågorna istället för att rulla omkring ovanpå. Ungefär som den där båten vid kajen i Pasito Blanco

… gästbloggare – Linda Hammarberg

Jag har bett några av mina förebilder inom segling – både män och kvinnor – att ”gästblogga” hos mig. Flera av dom har egna, utmärkta, bloggar, men jag ville ge dom ett särskilt tema. Temat är – hur man går från att ”åka” båt till att segla, eller – hur man går från att vara en passagerare till att vara aktiv och delaktig själv. Att det blev just det temat beror ju så klart på att jag är på den resan själv…. att vilja och våga lite till……

Det finns många olika sätt att tolka detta på, och det ska bli spännande att läsa deras erfarenheter och tankar.

Tidigare gäster har varit Åke Fredriksson, Stina Lönn , Niklas Krantz och Linda Lindenau.

Nu är det dags för Linda Hammarberg, som tillsammans med man och två små barn är ute på en långsegling på S/Y Mary af Rövarhamn. Den 1 augusti 2010 kastade dom loss för att ge sig av på sina livs äventyr. Barnen ville gärna segla till Söderhavet och Kurrekurreduttön, som Pippi. Så Tabaraöarna utanför Papua Nya Guinea, som antas vara Astrid Lindgrens förlaga till Kurrekurreduttön, blir målet för resan. Exakt vilken väg dom tar dit eller hem får framtiden utvisa. Men räcker tid och pengar till blir det kanske en extra runda på Stilla Havet innan dom fortsätter sin resa runt jorden. Följ deras äventyr på  http://symary.com/ som förövrigt utågs till en av Sveriges bästa resebloggar förra året. Samma år som familjen kom på andra plats – som Sveriges äventyrligaste familj. Linda kan ni också följa på Twitter – @symary. Se fler av deras fantastiska bilder här

Året var 1999. Ludvig var ute och långseglade med Ava, en sex meter lång Havsfidra döpt efter Ava Gardner – för hennes runda formers skull. Den lilla plastbåten rullade som gummianka ovanpå varje liten våg, och på Kanarieöarna gav kompisen slutligen upp. Knappast läge att ge sig av över Atlanten i en så liten båt med oprövad besättning, tänkte Ludvig och satte kursen norrut igen. Med ombord fick han en glad tysk, men inte heller han trivdes med Avas sätt att föra sig. Och så var Ludvig övergiven igen.

Jag minns hur han lockade med soligt Medelhav och soft kanalliv. Jag hade inte annat än behaglig skärgårdssegling i bagaget, men var inte sen att tacka nej till ett äventyr. Det här var min chans att testa om den gemensamma långseglardrömmen var något att spinna vidare på. Och sommarlovet låg runt hörnet.

Jag hann inte mer än landa på Porto Santo, norr om Madeira, förrän Ludvig la fram den nya rutten. ”Jag har funderat en del. Jag tror det är bättre om vi seglar hem via Azorerna istället” Varpå jag undrade ”Azorerna, var ligger det?” Det var svårt att förstå för en landkrabba som mig hur bästa vägen hem till Sverige kunde gå via några avlägsna öar mitt ute i Atlanten. Men kör till, man måste väl lita på sin kapten Sex meter tuff seglarskola. Foto: Jerk Oldenburg

Och iväg bar det, med stäven riktad mot Canada! Vill minnas att allt var toppen, en halvtimma eller så. Sedan började helvetet. Vände ut och in på mig själv i dagarna tre. Och migrän på det. Trodde jag skulle dö. Ville dö. Fruktansvärt. ”Där gick den drömmen i stöten”, gnydde jag från min horisontala position på kojen, granne med spyhinken. Vilket elände.

Men så hände det något på den fjärde dagen. Sakta återvände jag från vad som dittills varit mitt livs värsta upplevelse (idag vet jag att en förlossning är värre). Jag hade överlevt de tre dagar det brukar ta att programmera om människans balanssystem. Och efter totalt sex dygn till sjöss angjorde vi São Miguel på Azorerna. Vilken känsla. Vilken bragd. Stolt som en tupp.

Nästa gång vi skulle kasta loss var det bara för att ta det lilla skuttet över till grannön Faial, 150 sjömil. Men vindar och strömmar ville utsätta mig för ännu en prövning. Framför oss låg fyra dagar i hårt väder, rakt i näsan. Ett evigt kryssande fram och tillbaka i hård sjö. Ännu ett inferno. Stackars Ludvig. Han var så trött att han hallucinerade. Och jag var återigen helt utslagen; piggnade till lagom till tilläggningen.

Men skam den som ger sig. Några veckor senare var det dags igen. Den här gången med engelska kanalen som mål. Och nu gick det bättre. Tredje gången gillt. Sjösjuk, absolut. Men inte riktigt lika illa. Hanterbart. Kanske för att jag innerst inne kände mig lite tryggare med båten. Kanske för att jag hade lärt mig att förutse hennes yviga rörelser. Än en gång gav sjösjukan helt vika efter tre dygn. Och den här gången väntade tio härliga dygn till sjöss, innan vi angjorde Brest på Frankrikes nordvästspets. Payback time! Och jag föll pladask. Blev förälskad. Ville köpa större båt och segla jorden runt. En bekväm tung båt dock, som går igenom vågorna istället för att rulla omkring ovanpå. Ungefär som den där båten vid kajen i Pasito Blanco

…gästbloggare – Linda Lindenau – Del 2

Här är del 2 i Lindas berättelse:

FANTASI OCH SUNT FÖRNUFT – OCH LINOR OCH SILVERTEJP!

”Jag hade tagit med en massa god mat till min första kväll i båten men jag var alldeles för uppjagad för att kunna äta. Till min bristande matlust bidrog den konstiga lukten i båten. Det är möjligt att det luktade även när vi hämtade båten men då var jag inte heller vid mina sinnens fulla bruk, fast besluten som jag var att genomföra ett projekt som översteg min horisont. Hur som helst, på kvällen ankrad vid Älgö, blev lukten besvärande. Jag tände ljus och försökte ha det riktigt mysigt men lukten steg mig åt huvudet. På natten sov jag med en trasa över ansiktet för det var plågsamt att andas in luften i ruffen.

På lördagen fortsatte jag min färd men utan gastar som kunde styra när jag skulle hissa seglen. Efter att ha misslyckats några gånger med att få båten att stanna i vindögat tillräckligt länge för att jag skulle få upp storseglet grävde jag fram några linor och band fast rodret. Det gick något bättre men jag fick jogga upp och ner många gånger innan seglet var uppe. Under dagen blåste det upp och vinden vred emot. Jag tog ner seglen och puttrade på mot den ökande vinden med den lilla utombordaren tills farten var nere i mindre än en knop. Då hade jag hunnit till Dalarö och bestämde mig för att gå in dit och vänta på bättre vindar. Även den tilläggningen i 12 msek gick på adrenalin.

Jag gick till macken och berättade om den konstiga lukten i båten och en båtkunnig människa följde med mig ner för att lukta. Han lokaliserade genast källan, hela kölsvinet var fullt av bensin! Hur det kommit dit vet jag inte men nu skvalpade det runt ett par liter bensin innanför den lilla bruna lucka jag inte kommit mig för att öppna. Mackkillen ringde brandkåren som kom rusande med slangar och allehanda saneringsgrunkor. Jag blev strängt tillsagd att hålla mig på rejält avstånd och avstod från att argumentera om att det knappast kunde vara så farligt eftersom jag hade eldat ljus i båten föregående kväll.

Detta har jag funderat över efteråt, var det med ett nödrop jag överlevde den kvällen? Riskbedömning är både viktigt och intressant och jag vill verkligen inte framstå som någon aningslös dumskalle, men det gick ju bra, eller hur? Var går den där lagoma gränsen mellan riskmedvetande och försiktighet på den ena sidan och glad entusiasm på den andra? Det har ju runnit mycket vatten under mina kölar sedan dess och jag har haft anledning att ställa mig samma fråga många gånger. Om man ska ge sig ut på havet med sina barn ska man förstås veta vad man gör och vara förberedd. Men hur förberedd? Jag kan ju inte gärna vänta med att ge mig av tills jag kan och vet allt, då lär det inte bli någon segling.

Det jag skulle vilja förmedla med denna historia är just lite glad entusiasm. Väldigt många situationer kan man faktiskt reda upp med lite fantasi och sunt förnuft (och linor och silvertejp) och man behöver inte vara så rädd att hitta på saker. Det är fullt möjligt att slå ihjäl sig eller bli ihjälslagen i hemmet också.”

…gästbloggare – Linda Lindenau – Del 1

Jag har bett några av mina förebilder inom segling – både män och kvinnor – att ”gästblogga” hos mig. Flera av dom har egna, utmärkta, bloggar, men jag ville ge dom ett särskilt tema. Temat är – hur man går från att ”åka” båt till att segla, eller – hur man går från att vara en passagerare till att vara aktiv och delaktig själv. Att det blev just det temat beror ju så klart på att jag är på den resan själv…. att vilja och våga lite till……

Det finns många olika sätt att tolka detta på, och det ska bli spännande att läsa deras erfarenheter och tankar.

Tidigare gäster har varit Åke Fredriksson , Stina Lönn och Niklas Krantz. Nu är det dags för Linda Lindenau. Läs mer om Linda på Ta rodret, kvinna! Tänkbart och varför inte segla med henne och Mamma Mia Crusing i Grekland. Sen måste ni så klart läsa om hennes segling tillsammans med Milo Dahlman i Antarktis.

FANTASI OCH SUNT FÖRNUFT – OCH LINOR OCH SILVERTEJP!

”Tänk vad barnafödande kan göra med en kvinna! Det var med barnen det började. De var åtta och tio år, jag hade skilt mig, och som många ensamstående mammor hade jag en begränsad budget. Men inte skulle barnen behöva lida för mitt äktenskapliga misslyckande! Nej, de skulle få underbara, rika somrar med sol och allehanda äventyr, de skulle få gå på slingrande upptäcktsfärd på öarna i skärgården, plocka bär, jaga fjärilar och doppa tårna i vattnet medan jag satt under ett parasoll och övervakade det hela och återupprättade mitt tilltufsade modersego. Några turer med skärgårdsbåt senare (minns ni hur mycket packning det blev när barnen var små: tält, sovsäckar, favoritkuddar, gosedjur, kläder och reservkläder, leksaker, mat och vatten för ett par dagar, husgeråd, kvällsböcker osv) stod det klart för mig att jag behövde antingen en bärare eller en båt. Min självklara tanke var att jag kunde få bådadera genom att skaffa en karl som hade båt. Tanken att jag själv kunde äga båt föll mig aldrig in, det enda sättet jag kunde komma på att få tillgång till en båt var genom att träffa en karl. Men karlen med båten lät sig tyvärr inte skaffas och jag såg framför mig hur barnen som vuxna skulle titta anklagande på mig och säga: Mamma, tänk vilka underbara soliga somrar i skärgården vi skulle ha haft om inte du varit en sådan mes!

Ibland har jag funderat över hur långt jag skulle vara beredd att gå för att skydda mina barn ifrån hotande faror. När barnens väl och ve står i fokus kan man övervinna många rädslor! Hade det inte varit för dem hade jag nog suttit kvar på land och väntat på skepparen fortfarande. Men nu tog jag mig alltså samman, rådgjorde med en granne och började leta efter en Stortriss. Kort därefter dök Evelina upp på Lidingö, en Stortriss MkII för 9500 kronor. Barnen och jag lånade flytvästar och sjökort av grannen, tog bussen till hamnen, fick en kort genomgång av hur man startar motorn, släppte förtöjningarna och styrde in mot Stockholm. Den första känslan var berusande, vi grejade det! Jag hade seglat med min bror som tonåring tjugo år tidigare och jag mindes tillräckligt för att få båten att röra sig dit jag ville och barnen styrde och lyssnade på Karlsson på taket.

Utanför Sundsvall där jag lärde mig segla finns två öar, en stor och en liten. Där visste man alltid var man befann sig, det var aldrig några problem. När jag plötsligt hade en låg bro framför stäven som jag inte skulle komma under insåg jag att här ställdes högre krav på navigationen. Det skulle inte finnas någon bro längs den väg som grannen stakat ut åt mig men här var den likafullt. Som tur var svarade grannen i telefonen och kunde ge mig några tips om hur jag skulle lokalisera mig i sjökortet och svänga åt rätt håll.

Barnen skulle tillbringa helgen med sin pappa och på en brygga i Saltsjöbaden stod han och väntade på dem. Jag grejade en första tilläggning utan missöden och fortsatte stolt ensam vidare. Grannen hade rekommenderat Älgö (??) som övernattningshamn och framemot klockan 21 på fredagskvällen gled jag in i viken. Där möttes jag av omsorgsfullt båtklädda klippor och ett pärlband av sittbrunnar med efter-god-middag-lata helgfirare som alla glatt vände blickarna åt mitt håll. Jag hade aldrig ankrat tidigare. Det hade min bror gjort. Om vi någonsin ankrade förresten. Jag kan dock inte minnas att jag var särskilt rädd. Jag tror att jag hade passerat något slags gräns där jag slutat känna på vanligt vis och i stället gått in i ett paniktillstånd där hjärtat dunkade och adrenalinet pumpade och hjärnan arbetade på högvarv. Jag band fast änden på ankarlinan i aktern, styrde rakt mot den enda kvarvarande, skitbranta klippan, kastade i ankaret, joggade fram till fören, tog förtampen och kastade mig som en tok upp på bergväggen. En Stortriss väger ju inte så mycket så det är ganska lätt att stoppa upp överskottsfarten, tack och lov”.

Missa inte fortsättningen på Lindas berättelse….

…gästbloggare – Niklas Krantz…

Jag har bett några av mina förebilder inom segling – både män och kvinnor – att ”gästblogga” hos mig. Flera av dom har egna, utmärkta, bloggar, men jag ville ge dom ett särskilt tema. Temat är – hur man går från att ”åka” båt till att segla, eller – hur man går från att vara en passagerare till att vara aktiv och delaktig själv. Att det blev just det temat beror ju så klart på att jag är på den resan själv…. att vilja och våga lite till……

Det finns många olika sätt att tolka detta på, och det ska bli spännande att läsa deras erfarenheter och tankar.

Tidigare gäster har varit Åke Fredriksson och Stina Lönn och nu är det dags för Niklas Krantz – känd från Sittbrunnen – Segla för nöjes skull

TA RODRET NU, MAN!

”När jag blev en seglare är nog svårt att veta. Jag kanske aldrig blev det. Kanske hörde mina förfäder till de som en gång gav sig av från strandkanten ut till det stora blå, på nånting som flöt. Vi fick gener som gör att vi bara trivs på havet. Ibland tror jag att jag bara är född amfibie.

 Jag är uppväxt nära havet och har väl aldrig riktigt begripit mitt öde. Vid 11 styrde jag Harrys snäcka från Ramsö över den höga sjön in mot Rossö. När han sa att jag gjort det bra blev jag oerhört stolt. Han ljög bra, fiskare som han var.

 Den som varit min seglingsmentor genom livet är min morbror, Ragnar. Vid 12 följde jag med honom och Barbro i deras Drake från Göteborg till Klädesholmen i: minst! kuling. Det stänkte över oss så vi blev genomblöta och båten lutade så den tog in vatten över sargkanten. Våra liv var i fara och det var underbart.

 När jag var 14 gick jag på seglarskola på kryssarklubbens skuta Gratitude, lärde mig segla kryssjolle och fick vara med till Christiansand där Tall Ships Race gick i mål med rader av skepp som vi fick klättra upp i masterna på. På vägen hem tog vinden slut, men inte vågorna. Alla mina kamrater blev sjösjuka. Men inte jag. Förrän jag övermodigt klättrade upp i riggen för att lägga över toppseglet. Då spydde jag ner över alla kompisarna på däck.

 Sen fick jag en OK-jolle, burkade och lärde mig att jag inte var någon tävlingsmänniska. Jag kom alltid sist, och det gör jag fortfarande. Detta var mycket nedbrytande, för segling går i väldigt hög grad ut på att vinna. Men jag bara njöt av det, och det var något det liksom inte fanns plats för. Egentligen tyckte jag det var mysigare med vår spririggade bohusjulle, som vantrivdes totalt där vi bodde vid Mälaren. Den fattade liksom inte när vindkasten kom, de var över innan den tunga klumpen hade hunnit reagera. När jullen fick komma hem till Skagerack vid Ramsö, dit vi sommarflyttade på 70-talet, så blev 100-åringen lycklig igen. Trots ett med tiden plastat skrov.

 Men sen, i många år, gick jag på land och kände bara en ospecifierad längtan nånstans bak i ryggraden. Kusten fanns där, i väster och i öster, havet sög (som det gjorde förr, i positiv bemärkelse).

 Nån gång skulle jag skaffa mig en egen segelbåt, tänkte jag. När jag får fast jobb, bestämde jag mig för, när jag fick fru och barn. Så fick jag till slut ett jobb och köpte Sally, en 7-meters Shark 24:a, som vi kunde bo i, typ en vecka varje sommar. Det var fantastiskt, trots att Katarina inte gillade när det lutade. Det gjorde att det bara blev högst den där veckan, varje sommar.

 Två barn och elva år senare, sprack äktenskapet, trots att vi inte ens varit gifta. Nu var det dags. I Vasahamnen träffade jag Pelle som erbjöd mig att köpa en sprillans ny Bavaria 30C, som han sen kunde hyra ut och därmed bekosta hela båten.  Läskigt dyrt, men lockande.

 ”Ta rodret nu, man!” tänkte jag.

 Det var nog det bästa jag gjort i livet hittills.  Nu kunde jag ge mig ut, med barn, vänner, flickvänner och framförallt ensam, på det stora blå, hela sommaren. Ibland lugnt och vilsamt, ibland våldsamt och spännande. Men alltid oerhört tillfredställande. Jag upptäckte att ute på havet, infann sig en slags urkänsla, att här hör jag hemma. Jag har ingen aning om ifall det är något andligt, om det sitter i generna eller bara i en uppfostran nära havet.

 Segling och kärlek hänger ihop. Kärlek till kvinnor och kärlek till havet. Min mamma följde med sin bror Ragnar den sista sommaren innan cancern tog henne, genom Europas kanaler till Medelhavet. Själv var jag med honom efteråt, några sommarveckor från Korsika, i Grekland och i Turkiet. Men ingenting gick upp mot Stockholms skärgård, med barn och vänner i båten.

 Jag seglade Stölleprovet, Augustimånen, med min arbetskompis Anders. Han är en riktig vinnarskalle som nog tyckte att jag var en entusiastisk gast, men alldeles för lite koncentrerad på att vinna. Så är det. Jag tävlar gärna, men jag vinner sällan. När jag i 24-timmars låter andra vakten segla efter bästa förmåga går det mycket fortare än när jag själv tar över. Men jag tycker ju det är så himla kul.

 Med ny flickvän seglade jag i Östersjön och runt Skåne till västkusten. Hon diskade slut på färskvattentanken på en disk, och avskräckt av föräldrarnas bråk vid segelsättning och landstigning avstod hon från deltagandet i själva seglandet. Nu flörtar jag med Eva, som säger att hon vill lära sig segla….

 Jag tror att segling är något man gör tillsammans. Kanske måste nån bestämma, ha befälet, för stunden under färd. Eller också kan man turas om. Jag vet inte.

 Fast det är ju inte så viktigt. Det viktiga är ju att man passar på att njuta av livet så länge det varar. Och jag vet ju var jag njuter som mest. Och av vad…..

Niklas Krantz