Vi är ju ibland lite snobbiga när det gäller resor. Vi är inga vanliga turister, vi är – minsann – resenärer (??!!) Ja, ni hör ju själva hur det låter! Skämmigt! Vad vi egentligen menar är att vi inte vill fastna i det uppenbara och självklara dit vi kommer utan vi försöker hitta lite av vardagen, det unika och kanske lite av ”själen”. Det är därför vi ofta smiter iväg de gånger vi reser i grupp, aldrig någonsin reser all-inclusive och letar upp lokala restauranger med landets och ortens mat.

Ett av resmålen vi hade bestämt att åka till var Santa Monica Pier, trots att jag hade – självklart – bilden klar framför mig; plastigt, kommersiellt, kitschigt och egentligen inget värt att besöka. Men där fick jag ändra mig lite. Visst var vi många som var där, och visst fanns det mycket kitsch men jag tyckte om det. Det kändes som om de bevarat piren med hjärta och önskan att behålla konceptet på rätt sätt.

Vi tillbringade en hel dag på och omkring piren. Vi promenerade, glodde på folk och åt en fantastisk mexikansk lunch. Sen glodde vi på folk igen. Kan förresten informera om att det är lika vanligt, om inte mer, med mexikanska restauranger här som det finns pizzerior och tapasrestauranger i Sverige. Ni fattar, överallt!

Tivolit med det solcellsdrivna  pariserhjulet, berg- och dalbanan och andra lite ”gammaldags” åkattraktioner var precis så där färgglada och fina som man vill ha dem. Lite i lagom storlek också. De skramlade fint i solen väl ackompanjerade av de obligatoriska gallskriken 😉

Vi tyckte att det var mycket folk, men det visade sig vara lågsäsong, eftersom det är vinter i LA

En del människor umgicks hellre med duvor!

Andra människor skrek av glädje!

Längst ut på piren fanns en mexikansk restaurang som serverade fantastiskt god mat. Jag åt en variant på gazpacho med räkor som fick det att klia i hårbotten och ögonen att tåras.

Även margaritan hade stuns i sig. Så klart, eftersom den innehöll jalapeno.

Det var nästan lika intressant under piren som ovanpå.