En av de första gångerna jag satte foten i en segelbåt – förutom lite lek med optimistjollar på kofirmationslägret – skulle vi segla till Vinga. C har ju haft båtar i nästan hela sitt liv, och efter några års uppehåll ville han tillbaka ut på sjön. Under dessa år utan båt hade vi träffats, han med simhud mellan tårna och jag en riktig landkrabba. Jag är rädd för höjder, vatten och vill gärna bottna när jag ska bada…. Kombinera detta med en person som aldrig någonsin blir rädd, utan bara mer taggad!

Vi köpte i alla fall Rockan, en IF som bara behövde fixas till lite…. Nya segel införskaffades, inredningen revs ut……. å sen var våren slut. Båten åkte i sjön och sen var det väl bara att sätta igång. Eftersom jag ”vet och kan” mer ju mindre jag faktiskt kan, så var det många goda råd (!?) som C fick. Helt plötsligt visste jag allt om vilken bottenfärg som var bäst och hur masten skulle sättas på….. Jag vet, hur jobbigt som helst med såna människor!!!!! Stackarn borde få tapperhetsmedalj!

Premiärseglingen skulle gå till Vinga. Behöver jag säga att jag dessutom visste allt om hur vi skulle ta oss dit. Alltså innan jag kom i själva båten. Så länge jag befann mig på bryggan, fanns det ingen med mer erfarenhet eller kunskap än jag!

På mycket darriga ben kom jag ner i båten och där började problemet. C hade monterat bort mantågen!!! ”Du kan väl inte ta bort staketet, vad ska jag då hålla mig i?” C förklarade det med att dom var i vägen för genuan. Förstod väl på ett ungefär att det var ett segel vi pratade om. Men vad hade det med saken att göra? Vi hade ju det där stora som satt fast på masten, räckte inte det. För inte kunde han väl tycka att ett segel skulle gå före min säkerhet??? Jojomän, det tyckte han visst. Förmodligen hasade jag mig på baken ner i sittbrunnen, har inget minne av detta trauma!

Vi kom ut på Rivöfjorden, den stora infartsleden till Göteborg, och där drällde det av Stenabåtar och stora lastfartyg. Skrämmande! Jag blundade och höll i mig! Helt plötsligt började det blåsa orkan och de meterhöga vågorna bara tornade upp sig.  ”Vi går i kvav” – pep jag. ”Nu vänder vi” – pep jag lite högre. När sedan svallvågorna från en stor båt höll på att välta vår lilla så var måttet rågat! ”Nu åker vi hem, annars hoppar jag i sjön” – skrek jag. C fattade då att jag kanske menade det och vände tillbaka. Resten av den dan, är som i en dimma……

Var det verkligen orkanvindar mitt i sommaren på Rivöfjorden, undrar vän av ordning. Så klart inte! Det blåste kanske 4-5 m/sek och jag tror dessutom  att vi hade en perfekt halvvind. Men för mig var det orkan! Så började min seglingskarriär 🙂

Den sommaren seglade vi omkring i en båt utan inredning, förutom förpiken, och med en trebent pall. Det var den sommaren jag upptäckte tjusningen med båtlivet! Båten är numera utbytt till en lite större, och jag har tränat upp mina sjöben.