Det är inte lätt att i text återge en berättelse, som så bygger på utstrålning, engagemang och massor med självironi och humor. Att få lyssna på Linda Lindenaus berättelse om hur hon tog steget till att segla till Antarktis, och detta tillsammans med över 130 tjejer som liksom jag bara ”sörplade” i sig inspiration, var i sig en upplevelse! Jag talar så klart om Linda Lindenaus föreläsning på Sjösportskolan i Göteborg den 19 mars 2011. Det är ju massor med år sedan, men Linda är ju högaktuell just nu framför allt för sin långsegling jorden runt så det känns helt ok att återuppliva minnet!

 

Snacka om att vi  småfnissade hejdlöst, när hon berättade om hur hon tänkte när hon med två små barn och en kompis skulle segla till Kanarieöarna. – ”Svenska hamnar från Stockholm till Skåne, kan ju inte va så svårt? Och eftersom jag seglat till Åland, så kan väl Danmark inte heller va’ nåt större problem? Kiel-kanalen – nemas problemas – har ju gjort Göta Kanal! När vi sen kommer fram till Medelhavet, är det väl bara att följa kusten och väl framme i Gibraltarsundet, kan man väl alltid kika ut lite på Atlanten – innan vi ger oss ut…..” Hon var borta i 13 månader! Hur kan man beskriva känslan av att ”det där skulle nog jag också kunna fixa?” …… Ni fattar – det går inte!

 

Jag har alltid trott att dagens äventyrare inte har det så ”äventyrligt” jämfört med tidigare kollegor. De har sattelittelefoner, kläder i senaste hightech- teknik och i detta fallet säkert de senaste uppdateringen av sjökorten i ”GPS:en”. Där hade jag fel, om man så säger……… Ja, de hade både kortvåg och sattelittelefon, och säkert hade de funktionella kläder och annan utrustning, men sjökorten????!!!!!!

 

Tänk er en gammal atlas och sidan om Antarktis , lägg till anteckningar typ: senaste djupangivelserna kommer från S/Y ”nånting” och 1947!! I nästa vik är uppgifterna om ett grund från en båt som var där 1957!! (Jag som blev lite stissig innan vi uppdaterade våra sjökort förra året. Dom var 4 år gamla) Fast ”specialkort” fanns ju.

Dessa handritade skisser över vikar, hamnar etc fanns det tydligen väldigt många av. Under många år har har man kopierat och lagt till egna kommentarer. Linda berättade att på skissen över en vik stod: Never again! Här fanns också anteckningar om djup, bra stenar att förtöja vid och eventuella pingvins-, valross- eller sälkolonier. Och det viktigaste kanske av allt! Var kojorna med nödmat fanns…. Inte heller detta går att skriva om, så att ni förstå hur Linda berättade det – som om att det inte egentligen var några problem.

 

En sak som jag ändå kanske kan beskriva är Lindas fascination av pingviner. Kanske för att jag själv också är galet förtjust i dom. När föreläsningen var slut sa jag till min medföljande kompis  att vi hade lärt oss mer om pingviner än om segling. Å det var på intet sätt ett beklagande! Nu var det ju inte riktigt så, men mycket pingviner var det! Det finns en regel att på Antarktis får man inte befinna sig närmare djur än 5 meter. Så det blev lite problem för Linda när en liten pingvin började att ‘promenera” emot henne. Så trots att hon backade så krympte avståndet! Hur nära kom den, kanske ni undrar? Säger jag inte, vill inte skvallra….

Efter att ha lyssnat, och fnissat ett par timmar så var det ju bara att åka hem, fundera på att dra ihop en eskader till Antarktis och somna fullt övertygad om att man nog skulle kunna….. Men att det ändå kanske är smart att börja med Danmark och Kielkanalen. Vilket ju inte borde vara något som helst problem! Jag och C bodde 3 nätter på vandrarhemmet vid Bergs slussar för några år sen, så jag har ju sett hur man gör!

 

… undrar förresten om det krävs tillstånd till att ha pingviner som husdjur……

 

(Bilden på pingvinerna är en free download från Gallery.world)