Efter nästan två veckor i paradiset Ihlabela utanför Sao Paolos kust i sydöstra Brasilien, så var det dags att lämna civiliationen för det  riktiga äventyret, Vi skulle till Pantanal, världens största våtmarksområde och som täcker delar av Brasilien, Paraguay och Bolivia. Fast eftersom det är enorma avstånd i Brasilien så tar det ju sin tid! Vi började dag 1 med att lämna Ihlabela 06.30. Buss i ca 4 timmar till Sao Paolo, några timmars väntan på flygplatsen, några timmar på flyget och så var vi framma i Campo Grande sent på kvällen. Det där med vilken veckodag det är, eller vad klockan är exakt är liksom inte relevant när jag är ledig. Det får bli på ett ungefär ;-).

Vi visste vilket hotell vi var inbokade på och blev lite sura när det visade sig vara fullbokat. Alternativet var nämligen ett rejält nerköp! Nu har vi inga större krav på hotell men det här var ju rent av farligt. Det fanns en rejäl förbättringspotential när det gällde elsystemet, tro mig. Jag vägrade duscha och det var med hjärtat i halsgropen man använde toaletten. Vi passade på att ladda telefoner och batterier, även det med en viss skepsis. Kontakten trycktes in i ”hålet” när man satte i väggurtaget, och liksom följde med ut när man drog ur sladden. Mycket märkligt. Nu började vi närma oss varma trakter också och personalen berättade att det var 36 grader varmt. Helt ok, fast det tar ett tag innan man vänjer sig att sova i den värmen. Att AC:n inte funkade är väl självklart!

Campo Grande var en ganska tråkig liten stad (liten, med brasilianska mått mätt) med drygt 800 000 invånare, och även här var det svårt att hitta nånstans att äta. Kan ju bero på att vi traskade iväg åt alldeles fel håll från hotellet, men det är ju inte så lätt att veta. Det blev i alla fall nåt onämnbart, på en parkeringsplats/bensinmack/gatukorsning. Har ingen aning om vad det smakade för det dränktes i ångorna av asfalt, diesel och olja! Vet bara att det innehöll enorma mängder smält oss. Om osten smält av sig själv i värmen, eller om det var medvetet vet vi inte heller 🙂 Vi la oss tidigt  för att slippa ”eländet” och nästa dag var det dags för en drygt 9 timmar lång och skumpig bussresa in i Pantanal. Låter ju som om vi klagade, och det gjorde vi väl just då men det är ju detta som är spänningen med att resa!!!

Jag öppnade garderoben och stängde snabbt igen. Det som fanns därinne fick stanna kvar….

Inget duschande här inte!

Usikten från vårt lilla, lilla fönster

Hmm, undrar vilken säng man ska välja… Undrar förresten om lakanen var tvättade…