Har kommit på att jag nog ”reser” hela tiden! Antingen genom att planera eller genom att läsa på. Som nu  om t ex Mongoliet, som jag hoppas ska bli nästa resmål. Ja, förhandlingarna med C är inte slutförda ännu, men jag vittrar seger…. Och innan dess ska vi ju till Island. Ytterligare ett sätt att resa är att komma ihåg, så det tänker jag göra nu och resmålet är Galapagos.

För några år sedan åkte vi till Ecuador och Galapagosöarna. Visserligen tog resan dit 31 timmar med 4 mellanlandningar (puhhh) men det var det värt! Galapagos 19 öar, varav fem är bebodda, ligger i Stilla Havet 1000 km väster om Ecuador. Blev nationalpark redan 1959 och finns med på UNESCO:s världsarvslista. Allt man hört om orädda djur stämde. Minst rädda var nog sjölejonen som tiggde på fiskmarkanden och som nästan kröp upp i knät om man kom nära. Pelikanerna var ju inte särskilt rädda de heller, de var nästan som duvor. Ville ha mat hela tiden.

Ödlor, ödlor överallt fanns det ödlor. Kanske såg vi under tiden vi var där över 1000 st? På vissa öar var det så tätt så att vi var tvugna att kolla var vi satte fötterna. Trots detta är det risk för utrotning beroende på El Nino som är mindre vanligt nu än tidigare och innebär att det kalla och näringsrika vattnet inte kommer till öarna och då får inte vattenödlornas ungar tillräckligt med näring.

Galapagos betyder sköldpadda och varje ö hade sin egen art av jättesköldpadda. De har utvecklats olika beroende på vegetationen på respektive ö. Fanns det träd och högre buskar så hade de långa halsar.Var det en annan typ av vegetation så kunde de vara kortare, mindre och med kanske kraftigare käkar. På Darwincentret i Puerto Ayuore så födde man upp sköldpaddor för att kunna sätta ut på öarna. I bland kunde man faktiskt se dom ligga som stora stenar på vägarna.

Vi hade turen att se Gamle George, världens äldsta sköldpadda. Några år senare dog han drygt 100 år gammal.

Det var en konstig känsla ibland att röra sig mellan öarna. Det var liksom som om djuren var fria medan myndigheterna hade stenkoll på oss. Man tillåter 70.000 turister per år – kan jämföras med ca 3 miljoner för Liseberg förra året. När vi bytte ö så gick dom minutiöst igenom vårt bagage. Inte för att söka efter droger, utan för att leta ödlor! Tullarnas hundar var tränade på att hitta ödlor. Inte konstigt eftersom de är så ovanliga och tydligen värda jättemycket pengar för samlare…

Ett annat starkt minne är de fanstastiska langusterna som fanns överallt på Galapagos. Vi pratar STORA en del 50 cm långa!!! Dessa åts tillsammans med vitlöksbröd och svalt öl i mängder. Vi drack, och drack och drack men blev aldrig på lyset. Kan ju bero på att ölen var i det närmaste alkoholfri!! På sätt och vis var ju det bra, och eftersom det inte fanns nåt vin att få tag i (i fall man inte var villig att betala enorma pengar) så kan ni räkna ut själva varför vi inte hade några större problem att gå upp tidigt på morgnarna. Nu behövdes det ju faktiskt inget annat ”stimuli” än att bara vara där!

Galapagos var inte bara hav, båtar och snorkling med sköldpaddor och pingviner. Vi vandrade, och vandrade,  och vandrade och sen red vi också. (Andra hästen till vänster om ”hästskötaren”, och jag tillbringade en hel dag tillsammans på Isabella). Jag som haft hästar själv, och ridit mycket tyckte nog att han var lite väl seg. Det var rent omöjligt att att få upp honom i galopp,  vilket var synd eftersom det fanns riktigt härliga galoppbackar, lagom branta och lagom långa….

C var kanonduktig, en ren naturbegåvning. I början tog jag som vanligt på mig rollen som, mental coach (jag har ju beskrivit denna viktiga roll tidigare, se inlägget om Orkanvindar på Vinga) och ”instruktör”, men jag la ner det ganska snart, för han fixade det själv. Visserligen ramlade han av men ändå! En annan i gruppen som också ramlade av, bröt faktiskt revbenet. Så  det var lite kalabalik ett tag.

På Isabella finns en av världens största vulkankrater, den är dessutom aktiv. Senaste utbrottet var 2015. Och när vi var där hade det varit ett utbrott tre år tidigare så det var en mäktig känsla att vandra över så ”ny” lava.

Inte nog med att vulkanen var aktiv, i Galapagosarkipelagen sker 100 jordskalv varje år! I genomsnitt ett var 3-4:e dag. De allra flesta är ju små så att de inte märks, men ändå!