73.000 steg på en dag…

Njaaaa, det kan jag ju inte riktigt säga om man nu ska vara petiga 😊 men många steg har det blivit. Framför allt har det burits. Det har burits golv (som blir en snygg ekparkett i hela huset, när allt är klart) Det har också burits kakel och fix och fog. Jag tog också lite ansvar som tillförordnad projektledare och styrde upp altanbygget. Det gällde att rent bokstavligen peka med hela handen. Enklaste sättet att visa var trappstegen ska vara, så värre än så var det inte. En av byggarna ville ha en lite smalare variant men insåg snabbt att den tanten tjafsar man inte med!

Sen har vi bråkat lite med IKEA, som ville ha ytterligare två timmar betalt (förutom de tre timmar vi redan betalt för ritningarna) för att hjälpa oss att köpa det de redan ritat upp och dokumenterat. Sen tillkommer kostnader för att de ska plocka ihop allt och det kan jag acceptera. Men ta extrabetalt för att hjälpa oss att handla av dem!!!!! Efter att vi gnällde lite så fick vi en timma gratis i morgon, så då blir det en sväng till och sedan kan vi förhoppningsvis hämta det på söndag.

Ytterligare en liten miss blev det när vi glada i hågen kom till ByggMax för att köpa panel till några av väggarna i köket. Jag kallar det råspont men det är det inte utan C vill ha riktig panel. Vi hittade vad vi skulle men vad hjälpte det när de är 5.10 m långa! Å inte hade vi tid att såga upp 17 m2 plank med vanlig såg heller. Nääää problemet med att transportera hem dem får lösas på annat sätt…. i morgon!

Annars löper ombyggnaden på i ett rasande tempo och trots att vi bygger om ”light” så blir det stora skillnader. Utomhus t ex kommer den sunkiga och svarta liggande panelen bytas ut till fräsch stående. Sen gäller det att hitta rätt ny färg…. Mest synbart kommer nog ändå jättealtanen som kommer att gå runt nästan hela huset att bli 😀

image

Det som tidigare var en hel vägg är nu med både fönster och dörr in i köket

image

Lite kul var det när missförståndet med clematisen. Vi hade missat att ta bort dem men snickarna var så stolta över att de byggt in stammen 😳

Som sagt, dagen har gått i bärandets och röjandes tecken

image

image

image

image

 

 

 

 

 

 

Svaga muskler men envis…

Jag tränar alldeles för lite, har inte riktigt hittat ”triggern” för att sätta igång 😰 Men trots svaga muskler och dålig kondis så ska ändå vissa saker genomföras, t ex att masta på båten. Vår båt är på inga sätt särskilt stor och tung, men masten är ändå 11,9 m lång och den ska bäras, och lyftas och vändas. Den ska också tvättas och oljas. Sen ska den lyftas på och då ska det vevas på kranmasten och det är mitt jobb! Och då pratar vi om att veva!!!! Jäklars vad tungt det är 😩 De flesta andra båtar brukar vara några stycken som fixar detta men jag och C sköter allt själva. Brukar ju fixa sig och i år hade vi dessutom tur med ett fantastiskt väder, nästan ingen vind och ingen som låg på kö bakom. Det har varit värre ….

Att klättra upp i kranmasten och sätta på vindexen – moi? – never!!!!! Undviker ju att ställa mig på en stol (#höjdskräck) Nääää, det delegerar jag till C!

image

Masten är på, och i morgon ska det bäras golv, kök, ugn etc till ombyggnaden och gissa om dagens träningsvärk kommer att göra sig påmind 😰😰😰

Snart dags att duscha offentligt igen…

Båten ligger i sjön men masten har inte kommit på ännu. Tiden vill inte riktigt räcka till när man också bygger om huset. Men helgen har ju bara börjat så det ska välan ordna sig det med. Sen är det dags för det lite mer primitiva livet – som jag tycker så mycket om. Att byta ut diskmaskinen till en lite diskho, och där sittbrunnen temporärt görs om till diskställ. När täcket luftas på bommen och mantågen får tjäna som torkvinda.

Att duscha brukar ju inte vara nåt problem när man ligger i hamn, men ibland orkar man bara inte gå dit, så då får väl en slang på bryggan – och med publik – duga istället.

C hävdar att han fick uppskattande blickar från damerna, men det får stå för honom 😉 Jag tycker det ser ut som om de mer var koncentrerade på maten, men de kanske kikade i smyg….

IMG_8032

Vad vore livet utan AW…

Jag har några tjejkompisar som jag i olika konstellationer träffar regelbundet för After Work. Men inte har dessa AW särskilt mycket gemensamt med de AW man var med om på det glada 90-talet. Då var man tvungen att antingen noga planera vad man gjorde dan efter, eller se till att lagret av Treo var påfyllt. Ja, ni fattar själva….

Nu för tiden är man hemma redan vid 20-tiden men ändå hunnit med att äta lite gott, tjötat lite och varit  rörande överens om att det egentligen bara är ”de närvarande” som har koll på läget i världen. Hybris? Absolut! Roligt? Kan ni ge er på 🙂

Favoritstället i Borås just nu är Pinchos – världens första apprestaurang. Tapas i mängder, gott och billigt och med fantastiskt trevlig personal. Enda kruxet är väl att det just nu är så populärt att det är svårt att boka bord.

Ibland måste man bara fira att det är tisdag, och det kan man göra med en osannolik drink. I dag blev det en Bubblemash och yes, det ligger verkligen två tuggummin på toppen av den krossade isen. Hur det smakade? Som tuggummi! (Får ta mig en allvarlig funderade på vad jag utsätter mina smaklökar för!!!)

Skärmavbild 2016-04-05 kl. 21.05.24

 

 

 

 

 

 

Skärmavbild 2016-04-05 kl. 21.04.33

Hemma hos Hemingway…

Jag har varit hemma hos Hemingway! Ja han var ju inte där själv, av förklarliga skäl, men hans ”själ” var där. Och en massa av ättlingar till hans sextåiga katter. Hans sista fru Mary Welsh Hemingway tröttnade på att han bodde på hotell hela tiden, och hon ville nog ha lite koll på både alkoholintaget och hans kvinnoaffärer.

Vilket ställe han hade, och vilken fantastisk man han verkade vara. Överallt så ”skröt” barer och restauranger att just de var hans favoritställe. Förmodligen hade de alla rätt för ju längre tiden gick ju mer problem med spriten fick han och de sista åren var det inte mycket med honom. Men han var generös mot vanligt folk och lär ha bekostat skolgång för några av sina arrendatorers barn. Kort sagt – Kuba gillar sin Ernest!

Det var Mary som intresserade sig för inredning och säga vad man vill men den känns fräsch även idag. Skulle nog kunna tänka mig att flytta in direkt 😉

DSC01353

Så här bodde ”tjänstefolket”

 

DSC01356

Ingen fick gå in i huset, utan man fick titta in genom fönster och dörrar

DSC01358

Gillade tidskriftsstället!

DSC01357

Visst kan man tänka sig att sippa på en sval mojito i en av fåtöljerna. Samtidigt som man lyssnar på en intensiv debatt mellan Ernest och kanske Gary Cooper. Eller varför inte Lucky Luciano…

DSC01386

Lite poolhäng?

DSC01393

Hans berömda båt Pilar är uppställd i trädgården

DSC01392

Lär väl ha fångats en och annan svärdfisk i denna stolen

DSC01366

Enligt uppgift så lär det finnas både en Picasso och en Miro.

DSC01365

När Ernest var lite ”trött” eller inte var välkommen i sovrummet sov han i denna sängen

DSC01389

LIte rolig graffiti bland alla bambustänger

DSC01362 DSC01364 DSC01363

Myt nr 3 – Finns det verkligen inget internet på #Kuba…

internetEgentligen har man nog ingen riktig koll på hur uppkopplade och beroende av det kära nätet vi är, men också hur god tillgången är. Nästan var man är kommer i världen så nog sjutton finns det en mast som fixar uppkoppling, och inte sällan kommer strömmen från en dieselgenerator. På Kuba gäller inte denna sanning!

Vi visste att det skulle bli ”problem” och hade mentalt förberett oss på ”radiotystnad”. (Fattar ni, det låter ju helt galet….) Och ”radiotystnad” blev det! En del av våra medresenärer blev alldeles galna och hade svårt att hantera det, men de flesta liksom oss gillade läget. Kunde till och med tycka det var lite skoj.

Skulle man koppla upp sig så gällde det att köpa tid på hotellen. 2 timmar för ca 20 kronor. Inget överpris men då fick man också – typ – ligga raklång på receptionsdisken och vinkla telefonen/paddan/datorn mot nåt hörn där det verkade funka bäst. Det som var bra med detta var att den tid man inte använt (läs kunnat använt) på det ena hotellet kunde man ta med sig till nästa hotell. Vi köpte ett kort för 20 spänn och lyckades inte göra åt det på två veckor 😉

Det lär bara finnas 35 ”hotspots” på hela Kuba, och tillsammans med ytterligare ca 100 intenetcaféer så är tillgängligheten inte särskilt hög.

Vi tyckte ju att det var ganska kul (eftersom vi visste vad som gällde) men för kubanernas skull så behöver de nog tänka till. Eller så är det en del i den politiska strategin…..

Så är myten sann? Ja, det finns nästan ingen tillgång till internet på Kuba!

Mer sena kvällar på klubbar åt folket…

LaGaylia

Vi går inte ut och lyssnar på go musik tillräckligt ofta. Så därför var det extra härligt att tillbringa lördagskvällen på favvostället Nefertiti Jazz Club med våra favvoartister LaGayla Frazier och den goe göteborgaren Paolo Mendonca Kan inte blir så mycket bättre – å vilket ös. Hon är fullständigt härligt galen på scen och han är en riktigt ”cool cat”. Kolla själva!

Vän av ordning kan fundera på om det är ok att filma under en konsert, och svaret är ett tydligt ja, när det gällde i lördags. ”Alla” gjorde det och LaGayla verkade inte ha nåt emot det. Kvaliteten är väl inte den bästa på vare sig bild eller ljud, men det är inte så lätt att vara stadig på handen och ha koll på fokus när hela kroppen bara vill gunga och studsa!

Lite kubanska inredningstips…

Hotellen vi bodde på var av mycket varierande standard. Allt från ”öststatsarkitektur” där funktion verkade enormt mycket viktigare än form och design. På dessa hotell så verkade även förhållningssättet – ”dög-det-när-det-byggdes-för-30 år-sedan-så-duger-det-väl-nu-och-färgsättningen-blir-nog-snart-modern-igen”. Men vi bodde också på ställen som hade kvar sin 45-50-tals charm och som lät en ana minnen från fornstora dagar. Alltså de dagar när amerikanska maffian levde loppan på Kuba. Sen fick vi ju så klart en riktig favorit i den lilla staden Trinidad. (Mer om det i det kommande inlägget om smarta gräsklippare…)

Men oavsett var vi bodde så möttes vi ofta av små ”konstverk”, det var också ganska vanligt på offentliga toaletter. Enligt devisen man tager vad man haver så kunde det se ut så här;

Lite kul var det, och kan möjligen förklara den, enligt staten, obefintliga arbetslösheten. 2015-11-22 18.59.57

Alla toaletter var bemannade och det var inte enbart toapapper kvinnorna sålde, de pysslade och försökte göra det fint också.

2015-11-27 20.20.06

2015-11-27 20.19.39

Myt nr 2 – Finns det nåt annat att dricka förutom rom…

… Näääääeeee…..

Jag fortsätter att redovisa min seriösa forskning ang ett antal myter om Kuba, och nu har vi kommit till spriten.

Jag är ingen ”spritmänniska”, dricker inte särskilt mycket öl heller. Framför allt dricker jag aldrig eller mycket sällan drinkar, det är mera vin som gäller för mig! Men det där gjordes det stor avsteg från. Fanns ju inget annat att dricka och sprit var ju nästan billigare än vatten! (Nu överdrev jag kanske en liten aning, men ändå….) Med sprit menas i detta sammanhanget alltså rom.

Rom fanns överallt, varenda bensinstation eller vägkrog hade en stor uppsättning. Inte så stort kanske när det gäller utbud, mer i form av många flaskor. För vi såg nästan inget annat än Havanna Club. Jag, som förknippade rom med några dimmiga tonårsminnen av för mycket Bacardi och cola, såg framför mig en ”alkoholfri” semester, o inget fel med det i och för sig men ändå…..

2015-11-17 15.57.52

Jag lärde mig snabbt att gilla Havanna Club å då särskilt den 7- eller 15-åriga mörka. Vi fick lära oss att den skulle vi hantera på samma sätt som fin lagrad whisky. Skulle det blandas så gjorde man det med den ljusa (lite sämre) varianten. Och blandades gjorde det! Det vanligaste var mojito, tätt följd av daiquiri. Det fanns ju också riktigt blaskiga Pina Colada, men då mer på de tråkiga all-in-clusive-hotellen vi ”tvingades” bo på. (Vi åkte med en arrangör , och valde inte hotell själva, och dessutom fanns det knappt nåt alternativ) Daiquri sägs vara Hemingways favorit och uppfunnen på en krog i Havanna som heter La Floridita. Vi har varit där så dit behöver ni inte gå. I fall ni inte har en rent sjuklig längtan efter turistfällor upphöjt till – typ – 25. Har ni det är det faktiskt ganska roligt. Vi hamnade även på en annan turistfälla La Bodeguita Del Medio ( som ju självklart var en annan av Hemingways ”favvokrogar”). Den var helt galen.

DSC01188 DSC01189 DSC01190 DSC01194Hela stället, överallt och även på toaletterna är fullproppade med autografer/namnteckningar. Festligt- fullsatt – folkligt – är väl ord som väl passar in, men det är too much…. Restaurangen hävdar att de var Hemingways favoritbar, men det gör alla andra krogar på Kuba också. Förmodligen har de alla rätt, men mer om det när jag redovisar myten om Hemingway.

Så är myten sann? Ja –  Näää, det finns nästan inget annat att dricka förutom rom.

2015-11-17 17.10.54 2015-11-18 10.58.18 2015-11-19 14.17.42-1

Myt nr 1 – Amerikanska bilar på # Kuba…

En av myterna vi ville ha svar på, när vi var på Kuba i november, var ju så klart om det verkligen bara fanns gamla #amerikanare. Svaret är ett njaaaaäää….. I samband med revolutionen 1958 och det ekonomiska embargot, så ströps ju möjligheterna att köpa nytt, så därför finns det faktiskt en massa gamla (de flesta riktigt sunkiga) bilar kvar, men grejen är att det inte finns särskilt många bilar överhuvudtaget. Kuba har ungefär 12 miljoner invånare och ca 500 000 fordon, varav 250 000 är personbilar. Enligt Auto Motor Sport så är biltätheten i Sverige 47 bilar/100 invånare. Räknar man om detta till Kuba så är motsvarande siffra 0,02. Lite skillnad alltså!

Av dessa 250 000 bilar så finns det  nånstans mellan 50 – 60 000 ”gamla amerikanare”, vilket innebär att de flesta är ganska vanliga bilar, och merparten är asiatiska bilmärken. De vanliga bilarna såg väl ut som här hemma ungefär, men de gamla amerikanarn var oftast ett hopkok av bildelar från andra märken, silvertejp, ståltråd, tuggummi (!!??) och användes också mest som taxi. Men det var inte helt ovanligt med Mercedes, BMW eller Audi heller. Efter Sovejetunionens fall så är Kubas främsta handelspartner Kina och Venezuela så det är väl därifrån de kommer.

Fram tills för 3-4 år sedan var det enligt kubansk lag förbjudet att köpa eller sälja bilar privat, så därför ärvde man i praktiken de gamla bilarna. Eftersom man inte kunde sälja den, eller kunde köpa en ny, så var man alltså tvungen att lappa och laga. Och det syntes!

Vi åkte taxi ganska många gånger och det var i sig en upplevelse. En gång så smällde en fjäder i baksätet av rätt i rumpan, på riktigt. En annan gång var vi helt övertygade om att vi var tvungna att ”putta” bilen upp för uppförsbacken till hotellet vi bodde på. En gång var vår chaffis mer intresserad av filmen på sin Ipad, än på vart han körde… Just denna gången så satt jag i framsätet, hängde armen lite ”nonchalant” ut genom fönstret och klappade/smällde på dörren. (Jaaa, ni vet vad jag menar – tänk Fonzie…) Chaffisen, han som var mer intresserad av tjejerna på paddan, nickade ”godkännande och det kändes som om han tyckte att jag fattade hur man förhåller sig till en gammal Impala… #cred 🙂 Tänk att taxiåkande kan vara så roligt och säga så mycket om ett land!

Så är myten sann? Nej – amerikanarna stod för ca 20 % av alla personbilar, resten var andra och mest asiatiska märken.

Nu kan ni som vill, grotta och goa ner er i bilder på de fina och roliga bilarna.

DSC01309DSC01134DSC01310DSC01404DSC01308DSC01064DSC01405