Vi hamnade en gång  i Venezuela och på Caraccas flygplats. Vid 10-tiden landade vi och visste att vi hade nästan 10 timmars väntan tills planet till Paris skulle lyfta. Så där kul, men inga större problem. Vi hade varit där tidigare och visste att det fanns massor med konstiga affärer och restauranger, så vi skulle väl i alla fall kunna äta oss igenom väntan.  Vad vi inte visste när vi hamnade i transithallen var att vi inte skulle kunna checka in förrän tidigast 16.00, vilket i sin tur innebar att vi inte skulle kunna ta oss till ”utrikeshallen”.

Transithallen var stooooor, med blank marmor på golvet. Inte en enda stol, inte ens något som liknande någonting som man skulle kunna sitta på! Inte ett fik i sikte, inte ens någon form av dricksvatten. Det var ju som vanligt att ”gilla läget” så vi mutade in en plats vid ett av de stora fönstren. Strax kom en vakt, med stora kängor och med en revolver som var nästan lika stor som han själv. Man muckar inte med en revolver i Venezuela, så det var att resa sig upp. Vi fick alltså inte sitta på golvet!!! Efter ett tag insåg jag att han, och de andra vakterna hade liksom ett schema de gick runt på, så vi satte oss och strax innan de dök upp så ställde vi oss oskyldigt upp….

Det gick ett tag tills han dök på oss utan att vi hade koll, och var argare än tidigare. Aha, TV-kameror…… Nu blev jag lite förbannad, trots revolvern, och lyckades få honom att förstå att nu var det hans chef som ”Senoran” ville prata med. Basta!! Chefen dök upp, och på nåt konstigt sätt så förstod vi varandra (behöver jag säga att engelska var inte ett språk som han hade bäst betyg i, och min spanska är inte att skryta med heller). Efter att ha kontrollerat våra biljetter så tog han oss via nån form av ”personalingång” ner till utrikeshallen. Han fick också oss att förstå att strax före 16.00 skulle vi gå samma väg tillbaka för att kunna checka in hos Air France och passera ytterligare en passkontroll…. ”Mucho importante” – ”Safety”. Jojo, ger ju inte jättemycket för den säkerheten, men struntade i vilket eftersom vi nu fick tillgång till sittplatser och restauranger. Kolla in låset på nödutgången – på tal om säkerhet!

Strax före 16.00 så lyckades vi ”snika” oss upp igen och låtsas som om ingenting hänt. Sen var det bara att checka in, och gå förbi pass- och säkerhetskotrollen (med de ryggsäckar som vi redan hade varit nere med….)

Nu hade vi många timmar framför oss i utrikeshallen, som ligger under jord och inte har några fönster…. Vad som det däremot drällde av var narkotikapoliser med hundar. Efter ett tag så brydde man sig inte när ytterligare en nos kom sniffande. Den flygplatsen får inte många luvor på Ewaluvan-toppen!!